 |
|
|
 |
|
Ulf - en legendarisk världsreporter
10 jan. 2012
Ulf Nilson: Jag tror att vi borde försöka komma närmre varandra,inte minst de yngre och de äldre.
I rätt många år var jag människa. Det var skönt.
Nu har jag hunnit bli bra nära 79 år gammal. Då är jag inte riktigt människa längre, upptäcker jag, utan en del av ett problem.
Ett äldre och äldre land. Ett land av föraktliga åldringar ...
Sverige lider, mer än de flesta länder, av åldersnoja. Man ser ner på äldre människor, samtidigt som man dyrkar effektivitet (ofta utan att riktigt veta vad man menar). Gång på gång under de senaste tio åren eller så har jag fått höra, nästan alltid från yngre personer:
- Du borde sluta jobba och ge plats åt någon yngre.
Mitt svar är alltid detsamma:
- Du är en dum jävel. Om jag jobbar och tjänar pengar och går på krogen och köper saker så skapar jag ju jobb. Om jag sitter hemma och kurar och inte gör nånting blir jag däremot helt och hållet tärande. Och det kan ju inte vara bättre ...
Dessvärre för mig går min replik sällan hem. I Sverige mer än i andra länder där jag bott längre (främst USA och Frankrike) dyrkar man ungdom, vilket är helt okej, men behandlar äldre med nedlåtenhet och direkt förakt, vilket inte är okej.
Inte alls.
Nyhetsrapporteringen under de senaste veckorna ger syn för sägen. Vi har fått läsa och lyssna till rapporter om Carema och andra vårdföretag; om hur äldre människor bokstavligen svältföds på somliga "boenden"; om hur de cirka 1,2 miljoner av oss (alltså var nionde svensk!) som är över 65 skuffas undan och betraktas som odugliga, oönskade, kort sagt slut.
Typiskt nog har vi i Sverige, såvitt jag förstår mer än i något annat land, avskaffat familjen. Äldre svenskar samlas i "äldreboenden" och på institutioner där de isoleras från den levande, stökiga och livgivande verkligheten. Under det senaste året har jag åtskilliga gånger besökt en åldrig släkting på ett "hem", alldeles säkert ett av de bättre. Där hasar de gamla omkring, omgivna av framför allt kontaktlöshet och ensamhet.
För - det vet ni säkert! - barn och barnbarn har ju annat och viktigare att göra än att hälsa på morfar eller farmor. De är ju utmönstrade och (i praktiken) inspärrade i väntan på ... ja, ni vet: att smälla av och inte längre vara till besvär.
Så länge Sverige mer eller mindre var ett bondesamhälle funkade "undantaget", ett hemskt ord som betydde att gamla som inte längre orkade jobba fick sitta i en vrå och äta vid samma bord som söner, döttrar och barnbarn. Familjen tog hand om de sina (för all del inte alltid särskilt väl).
Med början under 50- och 60-talen gjorde vi om. Familjens ansvar spelades ner och övertogs av stat och kommuner. Vi fick ett nytt slags uppdelning av samhället, på sitt sätt ett kastsystem: barnen i skola, pappa på ett jobb, mamma på ett annat och gubbskrutten och kärringen på hemmet.
Jag påstår på inget sätt att allt detta var fel - Sverige blev onekligen rikare! - men till priset av ett hårdare samhälle där äldre människor mer och mer betraktas som avfall eller i varje fall en obehaglig börda.
Jag kan förvisso ha missuppfattat (det har hänt förr) men jag tror att vi borde försöka komma närmre varandra, inte minst de yngre och de äldre.
Om jag lär mig att svara på frågor, från både yngre och äldre, och ta tillvara erfarenheter blir jag kanske människa igen ...
Av Ulf Nilsonulf.nilson@expressen.se 6/12 2011
Ulf Nilson: Om jag inte smäller av knall och fall riskerar jag insnöade, medicinförvirrade år
Den gamla damen , som jag är släkt med, var upprörd, ja, rasande:
- Se så här ser ut, röt hon. Se på henne där i sängen och se på honom. Är det inte rent förbannat!?
Jag kunde inte hålla med henne. Det fanns nämligen ingen utom vi själva i rummet. Hon inbillade sig, hallucinerade.
Det hände rätt nyligen. Vi slog larm, givetvis, och rätt snart kom läkarna fram till att den gamla fått fel medicin. Den gjorde henne vimmelkantig och fick henne att se människor och föremål som inte fanns. Verkligheten försvann och ersattes av inbillning; förr i tiden skulle vi ha sagt att stackaren blivit galen...
Nu gick det bättre. Den medicin som skapade både ångest och förvirring stoppades. Efter några dagar var den sjuka okej igen, fortfarande sjuk, men inte galen.
Att jag berättar det här har två anledningar.
Den första är kanske viktig bara för mig själv och mina närmaste. Jag är snabbt på väg mot 79 års ålder. Om jag inte smäller av knall och fall, riskerar jag insnöade, medicinförvirrade år. Tanken fyller mig med skräck (även om jag för det mesta lyckas sparka undan den).
Den andra anledningen är att nyhetsflödet så ofta innehåller rapporter om att feldiagnoser och felmedicinering.
Nyligen fick en 70-åring i Skövde tio gånger för hög morfindos - hur var det möjligt? Ja, kanske handlade det om slarv.
Enligt statistiken har äldres användning av läkemedel fördubblats under de senaste 20 åren. Jag tar för givet att medicinerna i allmänhet är väl befogade och rätt uppmätta, men självklart nog leder ökad användning till fler misstag.
Dessutom misstänker jag - misstänker, utan att kunna bevisa - att vi åldringar befinner oss lite i strykklass. Sverige är, som jag ofta tvingats framhålla, ett land där man dyrkar rationalitet och effektivitet. Alltså: satsa på ungdom och produktion, åt helvete med gamla stötar som ingenting producerar och dessutom drar pension.
I det strömlinjeformade, renskrubbade och supermoderna Sverige som så många vill se finns det egentligen ingen plats för skröpliga och vårdkrävande gubbar och kärringar. Slå ihjäl folk gör vi ju inte, men, men...
En annan siffra, just publicerad, kommer för mig. På nio år har hemtjänsten minskat med en och en halv timme per vecka, lika med 18 procent. Det betyder: korta och ofta jäktade besök, släng fram lite käk, hjälp gubben eller kärringen upp eller ner i sängen, morsning och good bye ...
Det är naturligtvis inte alltid så. Kanske inte ens för det mesta. Men likafullt: alltför ofta.
Familjen splittrades för längesen i Sverige. Barnen flyttade till fabriker eller kontor långt bort och de gamla fick sitta kvar och glo på väggarna. Återigen: det är alls inte alltid så. Många yngre svenskar och svenskor vårdar sina äldre med ömhet och kärlek. Dock: alltför många föredrar att vända ryggen till och satsa på sin egen karriär, på det vi kallar framgång och så - givetvis - pengar.
Jag känner mig lite skyldig när jag skriver detta - förresten inte så lite - men det är så dags. Jag kan bara tillägga att klyftan mellan gammal och ung, mellan "produktiv" och "tärande" såvitt jag förstår är större i Sverige än i de andra länder där jag bott eller rest mycket.
Om Du som läser tycker att jag har fel, så skriv eller mejla gärna och tala om det ...
Av Ulf Nilson
ulf.nilson@expressen.se
8 nov 2011
Ulf Nilson: En svensk bör dö så snart som möjligt efter att han/hon blivit pensionär
Sverige är ett hårt land. Hårt och hycklande.
Detsamma gäller för många andra länder men Sverige är nog - enligt min uppfattning, som givetvis kan vara fel - ett av de mest förljugna.
Någonstans på vägen fick vi för oss att vi är bäst i praktiskt taget allting. Kanske började det med att vi slingrade oss undan det andra världskriget och därför snart var rikare än alla omkring oss. Hajpandet av folkhemmet och (S) långa maktmonopol spelade också in.
Jag har bott större delen av mitt liv i USA eller Frankrike och rest jorden runt i snart femtio fantastiska år. Ingenstans har jag upplevt föraktet för, motviljan mot äldre människor så starkt som i mitt hemland, Sverige.
Jag skriver det
jag skriver efter en lång rad månader i landet (som jag annars lämnade 1963). En nära släkting är sjuk och vi har hjälpt till med vården, efter fattig förmåga. Vi har kommit i nära kontakt med läkare och sjukhus, sköterskor, biträden och massor med patienter, alla äldre, många dementa.
Dag efter dag har jag blivit mer och mer övertygad om att den viktigaste regel som gäller kan formuleras så här: En svensk man eller kvinna bör dö så snart som möjligt efter att han/hon blivit pensionär.
När man pensioneras blir man tärande, dessutom ofta sjuk och velig. Man bidrar inte längre, utan lever upp andras pengar och tar plats alldeles i onödan.
Det är helt enkelt inte rationellt, alls inte effektivt att dra på en massa åldringar som ingenting gör.
Ja, utom att konsumera pengar som andra tjänat. De unga, de effektiva, de som är fram-tiden (i alla fall tills de blir äldre).
Pengarna är viktigast. Ett färskt exempel på det visas i SVT-reportaget om Sveriges största äldrevårdsbolag Carema. Företaget har snålat på allt - till och med blöjor och tvättlappar - för att i stället dela ut vinst till ägarna och bonus till de chefer som sparat mest.
Många av de
äldre blev svårt sjuka, undernärda, fick amputera kroppsdelar. Flera dog i förtid, av skadorna.
I Sverige är den gamle inte riktigt längre en riktigt människa. Åldringen förvisas till en vrå på hemmet. Han/hon går till bords med andra åldringar som dreglar och spiller på sig.
Ut kommer man inte, för dörrarna är låsta och larmade och inte vill du väl snubbla i trappan och slå dig fördärvad och bli till mer besvär än du redan är?
Besvär, börda. När man hamnat på hemmet är man fortfarande människa, fast inte riktigt.
Man är just det jag skrev: besvär, börda, samhället till last. Personalen är i allmänhet vänlig och bra, i varje fall på de ställen jag besökt. Personalen gör sitt jobb. Det är bra.
Och anhöriga? På en avdelning med ett tiotal åldringar slog en sköterska fast:
- Så trevligt att ni kommer och tar hem henne på permis. Det gör ingen annan.
Det behöver givetvis inte vara likadant överallt, men jag misstänker att vi i Sverige i fruktansvärd utsträckning skuffar undan de äldre och sen förvarar dem i en särskilt sorts anstalter (kallade geriatrik) där de för all del får mat och vård, men framför allt hålls undan så att de inte är de levande - de riktigt levande - till besvär.
Jag bör kanske tillägga, för ordningens skull, att jag själv går på 79. Dock är jag ännu inte till (särskilt mycket) besvär och i Frankrike, där jag bor, är man betydligt mera tolerant mot gubb- och kärringjävlar...
Ulf Nilson: Vi bör alla tänka igenom hur det egentligen står till
Kan det hända här?
I Stockholm?
I Göteborg?
I den stad runt Rosengård som kallas Malmö?
Svaret är naturligtvis ja. Sanningen - som vi bör begrunda! - är att politisk terrorism exploderat i Sverige åtskilliga gånger. 1975 sprängdes Västtysklands ambassad. 1986 mördades Olof Palme på öppen gata. 2003 blev Anna Lindh nedstucken, även hon mitt i Stockholm. I december 2010 kunde en självmordsbombare med bara ett uns mer skicklighet ha dödat dussintals människor i julhandeln på Drottninggatan.
Kort sagt finns det terrorister överallt i världen. Och har alltid funnits. Vanligtvis är de unga män med förvridet själsliv och tillgång till vapen: Timothy McVeigh som sprängde Oklahoma City 1995, Lee Harvey Oswald som sköt John F. Kennedy 1963. Oswald och dagens massmördare, Anders Behring Breivik, påminner förresten slående om varandra: Unga, bittra, isolerade, besatta av tanken att de måste rädda världen (för att vinna ära, glans, kvinnors kyssar - eller i alla fall rubriker).
De unga mördarna hatar demokratin. Löjligt nog är den samtidigt deras viktigaste förutsättning. Om Oslo-polisen varit bättre organiserad och mera på bettet... om tältlägret varit bättre bevakat... kunde ett enda välriktat skott från en polisman eller väktare ha fällt mördaren och räddat kanske 50 människoliv...
Nej, jag önskar inte oss eller norrmännen polisstaten, absolut inte. Däremot är det oerhört viktigt - det visar massmorden i Oslo! - att vi kartlägger verkligheten närmast omkring oss. Sverige och många andra länder, inte minst i Europa, har framför allt sen slutet på andra världskriget haft omfattande invandring. Detta har lett till diskriminering och motsättningar mellan olika grupper, liksom ghettobildning och social utslagning. Friktionen mellan grupper och individer med olika religiös bakgrund har skapat främlingskap och - ibland
- exploderat i våldshandlingar.
En särskilt viktig roll spelar - sen inte mer än tio år tillbaka - internet. På nätet kan vem som helst uttrycka vilka åsikter som helst - hetsa, uppvigla, utpeka, förhåna oliktänkande och förstärka fördomar. Anders Breivik är bara en av tusentals unga män och kvinnor som uttryckte sina egna aggressioner - och stimulerades av andras - på nätet.
När jag blev korrespondent för Expressen i USA 1963 hade de svartas kamp för jämlikhet just börjat på allvar. Det ledde till just debatt, diskussion, klarläggning av omständigheter - och rätt snart till en mycket bättre situation för de svarta (och därmed, glöm inte det, också de vita!). I Sverige bör vi definitivt inte kopiera oroligheterna, men, som Oslo visar, borde vi närma oss varandra, försöka få i gång en civiliserad dialog och en kartläggning av problemen. I annat fall kan en svensk Breivik dyka upp snart nog. Även i Sverige finns det extremister både till höger och till vänster. Även i Sverige bor individer som Breivik, isolerade, bittra, besatta av vettlösa idéer om ett "renare" och mindre komplicerat samhälle där de själva (givetvis) bör ha utökade rättigheter på vissa mindre "rena" individers bekostnad. Breivik kallade sig kristen. Men kristendom är kärlek, inte fanatism.
Vi måste, kort sagt, erkänna att problem och spänningar också finns i Sverige. Vi bör
alla
tänka igenom hur det egentligen står till - och hur vi kan göra det bättre.
Att lägga locket på och köra vidare som om ingenting har hänt kan leda till att Stockholm - eller Göteborg eller Malmö eller någon annan svensk stad - får uppleva detsamma som Oslo.
Det måste vi alla försöka förhindra.
Av Ulf Nilson
ulf.nilson@expressen.se
12 juli 2011
Ulf Nilson: Döden är helt enkelt effektivare än ett tynande gubb- eller kärringliv
Döden är helt enkelt effektivare än ett tynande gubb- eller kärringliv
Den gamla tanten kräktes. Vårdaren - eller var det vårderskan? - fick tag på haklappen och tryckte tillbaka spyorna ner i halsen. På det sättet slapp man ju torka upp, inte sant - rationellt, effektivt, hygieniskt...
JA, det hände här i landet. I välfärdsstaten SVERIGE, närmare bestämt i Norrköping. Vi kunde läsa om det i tidningarna häromdagen, om hur kärringen på hemmet minsann fick käka upp.... sina spyor...
När jag läste om denna misshandel - denna förnedrande och äckliga misshandel - blev jag förbannad, men också rädd. Ja - rädd. Du råkar ha fyllt 78, tänkte jag. Du är en åldring du också. Än så länge går det bra, men snart nog är du kanske orkeslös och utlämnad. På hemmet. En sån där som blir tvingad att...
Nog av.
Jag har
(som synes av naturliga skäl) grubblat mycket över det där med gamla människor - och attityden till oss äldre. Jag har kommit fram till, tyvärr, att Sverige, som är ett av de länder i världen som har flest gamla, proportionellt sett, också är ett grymt land - ett land där man hatar och förföljer alla över 40 eller så. OK, jag jämför inte med Jemen eller Bangladesh där man saknar resurser, utan med Frankrike, USA, Tyskland med flera rika länder som jag känner väl...
Svenskar anser ofta att vi är mer rationella och mindre sentimentalt flummiga än andra människor. Svenskar ska vara praktiska , arbetsamma och - ett av de viktigaste honnörsorden - EFFEKTIVA. Hur ofta hör man inte följande:
- Du borde inte sitta kvar på det där jobbet. Sluta och ge plats åt någon yngre och effektivare...
Resonemanget är givetvis totalt fel. Jag kan jobbet, en nykomling måste lära. Alltså är den gamle effektivare. Och viktigare: så länge jag jobbar, tjänar och spenderar s k a p a r jag jobb åt andra. Som pensionär blir jag mindre produktiv och - följaktligen - mera belastning. Ju fler som arbetar, äldre likaväl som yngre, desto rikare land.
Sveriges största fel är, enligt min uppfattning, att vi förväxlat jämlikhet med likriktning. Alla ska tjäna ungefär lika mycket - ja, efter skatt, givetvis. Undantag tillåts, särskilt om de heter Wallenberg, men målet är samma standard, samma förpliktelser, likartade liv. Svensken bör helst uppföra sig som alla andra svenskar och inte (som Aksel Sandemose skrev om dansken) "tro att du är någon". Man ska veta sin plats och inte bråka. Det innebär för oss åldringar att vi bör sitta i vårt hörn tysta och fogliga och låta de yngre ta hand om allt viktigt. Vi bör undvika att bli sjuka - vård kostar pengar! - men får gärna dö så snart som möjligt efter pensionen eftersom det sparar resurser. Döden är, lite tillspetsat uttryckt, mera rationell, helt enkelt effektivare än ett tynande gubb- eller kärringliv.
Ja, jag tar i, jag medger det. Det finns naturligtvis hygglighet, empati och värme även i Sverige. Ändå känns det i hög grad som att äldre behandlas bättre i Frankrike där jag bor eller USA där människor - yngre eller äldre - ses som framför allt i n d i v i d e r, inte som medlemmar av den eller den gruppen.
Bättre än i Sverige har man förstått att en
människa är människa i h e l a sitt liv, inte bara första hälften!
19 april 2011
Ulf Nilson: När man inte längre är ung och sexig är Sverige ett iskallt land
En gång för åtskilliga år sen sökte en tjej jag kände jobb på ett stort veckotidningsförlag. Hon fick nobben. Motiveringen lät så här:
- Vi gillar inte gamla här...
Hon var knappa 40, välutbildad, lång praktik. Däremot var hon inte 19, inte långbent, föralldel snygg, men inte en sexbomb.
Jag har blivit påmind om episoden gång på gång under den tid jag skrivit krönikor i Expressen. När jag började 1963 var jag för all del vuxen, 30 år, men såg mig själv som ny, fräsch och UNG.
- Du vill väl helst ha ihjäl oss äldre? sa en kvinnlig kollega på Vecko Revyn.
Jag förnekade givetvis detta men kom inte längre än till det gamla vanliga:
- Om ni bara inte stod i vägen så förbannat!
Sen dess har jag själv hunnit bli gammal, 78 år, och då och då har jag skrivit om problemet med ålder och jobb. Resultatet blir alltid detsamma: en störtflod av brev och mejl. Ungefär en tredjedel idiotförklarar mig. Jag borde gå hem och dö och inte - här kommer det igen! - s t å i v ä g e n.
Två tredjedelar kommer från äldre personer som klagar på diskriminering. Några drar fram en undersökning gjord av bland annat professor Mats Hammarstedt (och medhjälpare). Den säger att en 30-åring har tre gånger så stor chans att få ett visst jobb som en 45-åring. Detta trots att 1) en 45-åring inte kan betecknas som gammal och 2) mycket väl kan vara b ä t t r e kvalificerad.
Jag har bott utanför Sverige sedan just 1963, men haft förmånen att ha ett hus på Värmdö och ofta nog besöka det land jag fortfarande kallar hem. Allt jag upplevt har lett fram till följande slutsatser:
När man inte längre är ung och sexig är Sverige ett iskallt land.
"Det allmänna" har tagit över ansvaret för äldre, vilket tyvärr innebär att f a m i l j e n havererat. Det gäller självfallet inte a l l a (ingenting gäller alla!) men regeln är att äldre isoleras i ett getto.
Den som mister sin livskamrat blir ensam, ensam, ensam och - det gör ingenting bättre - mer eller mindre illa sedd.
Jag betonar än en gång att jag kan ha fel, men det intryck jag får (och jag känner ju rätt många äldre) är att massor yngre svenskar tycker att äldres viktigaste uppgift är att dö kvickt och lätt och "lämna plats" (samt gärna ett arv). Ättestupan finns inte längre, men mentalt lever den kvar. Åt helvete med dig gubbjävel, du har gjort ditt.
Det är inte så i andra länder. I Frankrike, där jag mest bor, möter jag värme, gemenskap och - får jag använda ett så knasigt ord? - familjelycka. Man får vara med i snacket och erfarenhet uppskattas.
Detsamma gäller i USA,
där jag också bott länge, fast på ett helt annat sätt. I Amerika är man framför allt vad man kan prestera.
Jobbar du bra frågar ingen din ålder - utom möjligen för att kunna ge en komplimang.
Däröver finns en äkta jämlikhet och en äkta jämställdhet som har sin grund - givetvis! - i landets historia och som vi aldrig kan l a g s t i f t a fram.
Sverige är ett bra land, men stelbent och byråkratiskt.
Vi borde inte flina elakt om en 78-åring (jag känner en) söker jobb som semestervikarie...
Han kanske skulle vara bra...
28 mars 2011
Ulf Nilson: Sverige lider av åldersnoja och illvilja
För några dagar sedan fyllde jag 78.
Jag är alltså en gubbstrutt, en åldring, en som - jag tvekar inte att säga det - borde ha vett att vara död.
Jo, det är så. Jag får minst ett hundratal mejl i veckan - ibland många fler - och en stor del av dessa mejl och ännu fler pappersbrev, handlar om hur vi i Sverige misshandlar äldre människor. Det vanligaste temat är:
- Flytta på dig gubbjävel! Pensionera dig på riktigt och häng inte på ett jobb som kunde göras av någon yngre!
Till detta är svaret (jag ber om ursäkt för att jag upprepar det) att detta att jag tjänar pengar är bra även för andra människor. Jag behöver inga bidrag och får heller inga. Jag spenderar det jag tjänar på mat, hyra, böcker, kläder, et cetera och sätter hjul i rörelse – lika med ger andra människor jobb. Och inkomster.
Ekonomi är inget nollsummespel och sett i perspektiv är det bra om så många pensionärer som möjligt fortsätter jobba. (Det ger dem dessutom ett roligare liv, enligt min uppfattning. Att sitta och vänta på döden är inget kul, inte ens om man har en grogg inom räckhåll...) Men Sverige lider av åldersnoja och illvilja. En gammal dam jag känner, betydligt äldre än jag, får dagligen uppleva att hemtjänsten slarvar igenom sitt program. En dag nyligen fick hon veta att "bädda får du göra själv". Veckor i sträck uteblir den städning och hjälp med tvätt som hon fått rätt till. Åtgången på toalett- och hushållspapper är jättelik (man kan ta med sig) och även andra saker försvinner.
Här är det viktigt
att göra två anmärkningar:
1. Jag får brev och mejl från många pensionärer som jag inte känner, men som berättar om hur de blir bestulna eller i varje fall tror sig bli bestulna.
2. Jag identifierar inte mina uppgiftslämnare. Det kunde leda till repressalier och alltför många av oss äldre är i praktiken försvarslösa.
Många (enligt min uppfattning) trivs bättre med hemtjänstare som är invandrare. De har mera empati och inte så brått som svenskarna. Svenskarna och svenskorna tycks däremot (enligt folk som skriver till mig) ha ett behov av att bossa. Och klaga, klaga, klaga över sin egen situation...
Många klagomål kommer från olika äldreboenden. Inlåsning, dålig mat, uteblivna promenader och så detta att vara ett kolli, förvandlad från oberoende och fri människa till totalt beroende åldring (detta hemska ord). Sverige framhålls ofta som ett av världens bästa länder att bli gammal i. Stackars, i så fall, de andra. Själv har jag rest världen runt i snart 50 år och min tro är att apparaten i vårt land tillhör de bättre, men att de yngre i familjerna alltför ofta lämnar de gamla vind för våg, ensamma med en jäktad personal, kontaktlösa och fyllda av ångest. Kommunernas brist på pengar, lika med indragningar, spelar också in. Liksom dålig organisation. Och det blir värre. 7,5 procent av Sveriges invånare är i dag över 65. Om inte alltför många år är vi uppe i 20.
En femtedel av landets befolkning ska då försörjas, självfallet med hjälp av skatter, av de cirka 60 procent som är 19-64. Liksom i många andra, europeiska länder, blir vi gubb- och kärringjävlar en tung börda att släpa in i framtiden. Det gäller alldeles oavsett om nästa statsminister heter Reinfeldt eller Juholt.
Av Ulf Nilson
ulf.nilson@expressen.s
1 mars 2011
ULF NILSON: Bli inte gammal i Sverige. Då tar dig djävulen!
Varje dag får
jag massor med brev - de flesta i mejlform - från läsare av Expressen. Det har pågått i många år så jag har haft alla möjligheter att tänka efter.
Det har fört mig fram till en slutsats som kan vara rätt eller fel, men som jag tror på. Nämligen: Bli inte gammal i Sverige. Då tar dig djävulen!
Jag är själv gammal, 77 år, och utan tvivel en av de äldsta i bruk varande journalisterna i landet. Sen jag var 30 har jag bott utanför Sverige och rest flitigt - för att inte säga hektiskt - över hela världen men alltid med nedslag i det land som trots allt är "hemma". Jag har kommit till slutsatsen att Sverige är gamla människors Sydafrika: man föraktar och skuffar undan oss. Vi har i Sverige - helt klart - diskriminering, åldersdiskriminering.
Man kan vara jude eller grek, vilket är bra, och svart eller vit, vilket är bra. Men, men akta dig för att bli gammal. Då beskylls du, även av folk som borde begripa bättre, att stå i vägen, att hindra de yngre (dessa fantomer!) att få de jobb som tillkommer dem.
Värst är det för de som är dementa, vilket alla kan bli, och vårdas i olika specialiserade äldreboenden. Vi minns alla rapporterna från Piteå där alla låstes in nattetid. Man hade ingen personal, minsann.
Lite senare kom professor Mats Thorslunds upprörande utredning som slog fast att åldringsvården borde förstärkas med 10-20 procent mer personal. En ilsken läsare kommenterade - helt riktigt - att hundar ska rastas flera gånger om dan. Gamla gubbar och kärringar, ofta pappa och mamma till personer som anser sig åh, så viktiga - och åh, så beredda att ta ansvar - dessa gamla får möjligen frisk luft en gång om dan. Ofta nog inte ens det.
I december beslutade riksdagen att införa riktlinjer för bemanning i demensvården. Men problemet är större än så.
Nyligen fick jag mejl om en åldring som kördes hem i nattlinne och utan skor och - hur i helvete kunde det hända? - med fel nyckel till hemmet.
En annan, vårdad i hemmet, fick besked om att "i dag blir det ingen bäddning". Ingen tid.
Jag kunde fortsätta ur min egen inkorg nästan hur länge som helst, men det viktiga är att förstå bakgrunden.
Och bakgrunden är att Sverige är ett land där vi, från pampar i regering och kommuner till oss vanliga meniga kommit att bestämma oss för att mänskligheten bör delas upp i två kategorier: de gamla, som är improduktiva och till besvär och de yngre, produktiva, som håller hjulen i gång, betalar skatt och gör landet så stålblankt effektivt som "vi alla" önskar att det ska vara.
Den svenska inställningen till oss äldre är inte lika omänsklig som den som omfattades av herrarna Hitler och Stalin, men den präglas likafullt av åldersförakt och effektivitetsdyrkan. På sina håll (se ovan om Piteå) tar man steget fullt ut och behandlar de gamla (folk som jag själv och brorsan och syrran) som avfallsprodukter. Vi har haft vår tid, så åt helvete...
Det finns naturligtvis i Sverige söner och döttrar som älskar och hjälper sina föräldrar. Fint. Men den genomgripande attityden är förakt och fientlighet, undan för ungdomligt ess, gubbjävel...
Hur i all världen kunde det bli så...?
Av Ulf Nilson
ulf.nilson@expressen.se
28 december 2010
Ulf Nilson: Det verkar som att ett av de allvarligaste brotten är att bli över 50
Du är en bitter
gubbjävel...
Du är för gammal. Du borde ge plats åt yngre...
Sluta skriva din skit. Den luktar gammalt...
Och så vidare. Den senaste veckan har jag fått kanske 1 000 mejl. Kanske 900 positiva, men hundra från folk som verkar vara stört förbannade. Det konstiga är att de framförallt anklagar mig för att vara - gammal!
Rätt många äldre personer som också skriver berättar om hur de också utsätts för trakasserier och diskriminering. I busskön, på sjukhuset (inte minst), på banken, och så vidare. Det verkar ofattbart nog som om ett av de allvarligaste brott man kan begå i Sverige är ha fräckheten att bli över 50. Eller om det är 40? Eller 30?
Vi som är så lastgamla som jag själv (på väg mot 78!) borde ha haft vett att dö, det förstår man snart. Belasta långvården har vi inte rätt till - och personalen kan och bör se till att vi... hm... inte stannar kvar särskilt länge. Vi är förbrukade, tärande, en börda för samhället, en kostnad för yngre skattebetalare, kort sagt: vi borde "elimineras". Gång på gång stöter jag på attityder som inte ligger så långt från vad Adolf Hitler ansåg: att effektivitet och ung styrka är det viktigaste, ålderdom och skröplighet - ja, åt helvete med det.
Då vill jag säga er detta:
Vi är människor vi också, till vårt sista andetag. Det borde vara nog, men det finns lite till och det är inte oviktigt...
Sverige är ett ovanligt
gammalt land, trots stor invandring. Snart nog - ge det femton, tjugo år - kommer bördan att försörja så många pensionärer att bli för tung. Dessbättre finns det en lysande lösning. Nämligen: höj pensionsåldern för alla som vill och kan. Låt den som vill och kan arbeta till 70 - eller varför inte 75 - göra det? Vi skulle tjäna kunskaper och erfarenhet och höja produktiviteten. Dessutom skulle mycket fler människor känna lycka över att b e h ö v a s, vara med på banan, bidra. Jag känner det i mig själv och hör från många andra. Arbete, att ha jobb, är det finaste och viktigaste som finns.
Men, men, men gubbjävel: om du håller ett jobb, blockerar du ju det för en yngre kille eller tjej. Du sitter i v ä g e n!
Helt fel. När jag jobbar producerar jag en vara eller en tjänst och får lön för det. Det jag producerar används och kommer till nytta. Den lön jag får använder jag till att köpa varor och tjänster - från leverpastej och diesel till bilen till biobesök och gin och tonic. Kort sagt: jag sätter hjul i rullning och ger därigenom andra människor chansen att försörja sig. Tillsammans höjer vi välståndet i landet och därmed möjligheten att ta hand om de som verkligen är behövande.
Min uppfattning är - för det lilla den är värd - att Sverige blivit ett stelbent och överbyråkratiserat land. Vi borde flexibilisera oss, inse att individer verkligen är olika och bör få chansen var och en enligt sina förutsättningar. I bilden ingår att ställa krav. Den som kan arbeta bör också arbeta. Den som vill och kan arbeta efter 67 års ålder bör inte förhindras utan u p pm u n t r a s. Svenskar lever längre och friskare liv än de flesta andra människor på jorden.
Varför inte utnyttja ett så fantastiskt övertag. Istället för att diskriminera på ett oanständigt - och för landet livsfarligt sätt.
Av Ulf Nilson
ulf.nilson@expressen.se
|
|
 |
|
|
|